att dricka mynta

Oktober har knappt presterat en enda frostnatt hitills. Åtminstone har minusgraderna inte hittat till min södermalmska söderbalkong än. Trots det valde jag att skörda min mynta förrförra helgen. Odlingen var ganska imponerande. Den innehöll såväl ananas-, äpple-, eau de vie-, peppar- som chokladmynta.

Utmärkta baser till romdrinkar tänkte jag, och kände mig plötsligt väldigt glad. Ett välformulerat mail senare satt jag och drömde om att hela min lägenhet skulle fyllas av människor med mynta- och romstinna glas. Och jo då, åtminstone var det knökat runt köksbordet.

Att göra myntadrinkar är ganska arbetskrävande. Till äpplemyntadrinken hade vi ett arbetslag som rev äppple, ett annat som skördade och finhackade äpplemyntan, ett tredje som pressade stora mängder lime. Vi gjorde rejäla satser så att alla skulle kunna prova alla obskyra sorter. Daniel pudrade modigt i stora mängder kanel i äppledrinken vilket höjde den flera steg på den smakmässiga pinnen.

Sen har jag vissa minnen av att ha tagit mina älskade chokladflisor från Cacao Sampaka för att smälta ihop med vatten och rom till någon sorts chokladmojito utan lime. Den var smarrig, men lämnade efter sig ganska svårdiskade glas.