druvkampens vinnare

Och hur gick det i druvorna kamp undrar ni kanske.
Zinfandeln blev som förväntat en värdig vinnare. Stor, robust, mörka mörka bär, choklad.
Pinot Noiren var en elegant historia. Mild och mjuk med härliga jordgubbstoner. Och minsann, kunde inte flera stycken finna doften av multnade löv när vi väl började prata om det. Detta var något helt annat än den Spätburgunder (som Pinot heter i Mosel) som jag genomled under en lång och gommuttorkande provning förra våren. För min otränade gomm kändes det mest otäckt, men resesällskapet Ulf Wagner smackade förtjust och sa att det var utomooordentligt bra. Han kunde nämligen, till skillnad från jag, förstå hur de här vinerna skulle smaka om några år. Det var därför han gick därifrån med några kartonger vin och jag med blotta förskräckelsen.

Så vilken slutsats vågar jag ha utan att hänga ut mitt ovetande. Mjuka amerikanska Pinoter (22261) som mognat på bara 2-3 år är riktigt trevliga, men knappast den enda druva jag kommer dricka i framtiden. En varning utfärdas mot ett annat Beringer Pinot (23031) som min hjältinna på bolaget förbjöd mig att köpa. Inte alls lika bra. Och efter en långa och tålamodskrävande provning av tanintunga Spätburgunder behöver man dricka en öl. Minst.