i mitt arbetsrum bär jag på konstanta hungerkänslor

Jag sitter i redaktionens minsta rum, populärt kallad spårvagnen. Den ligger precis bredvid provköket vilket fört med sig att jag gått upp fyra kilo sedan jag började på Allt om Mat. (Håll utkik efter det framtida blogginlägget ”mirakelbanta med Alice” vars enda råd för viktnedgång är sluta jobba för Allt om Mat.) Jag har aldrig i mitt liv ätit så många tårtor, bakelser och glassar. Jag håller fortfarande tummarna för att det senaste muffinsreceptet ska anses misslyckat och lagas om av provköket ytterligare en gång innan jag går hem idag.

Köksfläkten förmår inte alls absorbera alla dofterna från provköket, istället tillåts de fylla mitt arbetsrum och förvandlar mig till en mänsklig variant av Pavlovs hundar. Kvart över elva, lika tidtabellstroget som tåget, sticker jag varje dag in huvudet i provköket och frågar
– Jo, jag undrar liksom, blir det någon mat idag?
Och nästan lika ofta får jag ett smått moderligt leende från Cissi eller Kristina följt av ett
– Ja, idag provar vi fem olika rätter med hummer och en påskbuffé.
Men alla dagar är inte lika nyttiga. Det har hänt att jag varit tvungen att leva av varuprover på mjukost (nej nu ljuger jag, då gick jag ut och köpte sushi) eller nylanserad micromat. Idag känner jag mig lugn. Det har utlovats en avskedslunch och jag vet att jag är inbjuden. Jag fortsätter att skriva på mina jordgubbsrecept medan jag nynnar på ”New York, New York”.

Foto: De ratade bilderna till mitt elevpressleg.