hemresan

Nu åker vi hem till Sverige igen, men först en snabb sväng till Prag.

Just nu känns det som om jag aldrig kommer att vilja äta något annat än platt brod, labneh och oliver till frukost. Och alla mina framtida luncher kommer bestå av hommus och tabboulé. Men jag tror att det kommer att gå över.

ekolådan goes Beirut

Jag är förvånad över mängden ekologiska produkter som säljs i Beirut. Jag har handlat fikon och marinerad ost i en lite äffar, och så en dag snubblade jag över det här:
Även Beirutborna kan prenumerera på ekologiska grönsaker. Fast stället som jag hittade verkade igenbommat så jag räknar med att de flyttat till större lokaler, eller helt enkelt inte hade råd med hyran. Organisationen Healthy Basket är icke-kommersiell och hjälper bönderna att ta steget mot ekologisk odling. Dessutom utlovas att på fyra Healthy Basket-prenumeranter kan de finansiera skolgången för ett barn. Fast jag är ganska saker pa att skolgång ar gratis och allmän i Libanon. Men ända, hur många skolelever utbildar Ekolådan ;)

restaurangfundering

Varför är det internationella tecknet för, notan tack! att skriva med tummen och pekfingret i luften?

chokladkonsumtion

Idag köpte jag choklad för $180 på Patchi. Men allt är inte till mig. En del var till H. Men chokladshoppingen satte egentligen igång redan tidigare på dagen, när jag hittade en för mig ny variant av Twix, eller Raider som vi säger på svenska. Twix Top var platt och jag hoppades att någon klok amerikan hade kommit på att det var kolan man ville åt, precis som när man köper muffinstoppar. Tyvärr visade det sig att det nästan var tvärt om, ett ganska stort och platt kex med lite kola i mitten. Nåväl, jag provade åtminstone, allt för att kunna rekommendera Brax on Food-läsare den bästa chokladen samt meddela vilken choklad man ska unvika. Och Twix Top faller tyvärr inom den andra kategorien.
Twix Top = 2 fiskar

mellanmål

Vi åt ett mellanmål i Damaskus. Mouhamarra och grodlår. Grodlår för att Lena aldrig ätit det förrut, och Mouhamarra för att vi behövde något hett för att vi behövde något hett som kunde ta tankarna bort från våra värkande fötter. Man mixar grillad paprika, chili, valnötter och olja och får en förtjusande het pasta. Capsaisinet i chilin får kroppen att bilda endorfiner som får oss att stå ut med samtliga kroppsdelar, hur illa vi än behandlat dem.

dagen i Damaskus

Nu är jag hemma igen i Beirut, och jag känner mig ovanligt hemma här. Inte bara för att det är ett så mycket enklare land att vara i än i Syrien, utan också för att jag vet var strömbrytaren sitter en bit in till höger när man kommer in i rummet, för att portiern alltid vet vilket rum vi bor i och för att jag vet var det bästa och största glaset nypressad juice serveras. Damaskus var fantastiskt. Det var exotiskt, högljutt, smutsigt, doftande, muslimskt, trångt, utstirrande, fantastiskt, mystiskt...

Största delen av dagen tillbringades i gamla stan. Folkmyller, tomma mörka gränder, butiker på vackra innegårdar, lunch bestående av nybakat bröd och blandade nötter på en smutsig tröskel till en stängd butik.
Jakob, jag har köpt pistager. Syrianska, inte irakiska, för de syriska var mycket godare. Jag provade mig igenom en hel del. Till provköket på Allt om Mat har jag köpt en kakform i aprikosträ, och till Hanna ett litet ägg. Över lag har det varit roligt att köpa husgeråd och råvaror, det känns som betydligt mer spännande inköp än porslin och mattor. Jag försöker förtvivlat hitta en tandkräm med arabisk text på för att förgylla mitt badrum, men än så länge är det bara pappersförpackningen som har arabisk text, själva tuberna är så anglosaxiska som de kan bli.

utrikespresenter

Matvaror är utmärkta souvenirer. Jag har hittat ett kardemummakaffe som heter Beiruth Blend, som kommer att ges bort till välfortjänande. Tyvärr har jag inte lyckats hitta något hushållspapper med tuffa arabiska tecken på, däremot har jag antligen hittat en exotisk tandkrämstub, tyvärr smakar själva tandkrämen Jenka.

nu fattar vi grejen

Nu har vi kommit i landets lunk. Vi har tagit oss utanför Beirut och ut i småstäderna. Här är folk vänliga och nyfikna på ett inte allt för påträngande sätt. Och skulle några vara för intensiva, som småkillarna som dansade framför oss på gatan och forsökta tigga pengar så vet jag att Lena kan ryta till med ett Jalla. Bra kunskap man plockar upp efter några månader på Kibbutz i norra Israel. Dessutom talar hon skolfranska, så hon är lysande på att beställa te med mjölk, ett viktigt baslivsmedel för oss här i Libanon.

frukost i bergen

Uppe i bergen i Bekaadalen åt jag resans hittills bästa frukost. Vi satt i solen i en folktom sommarrestaurang, en intensivt porlande bäck och nyfikna getingar som enda sällskap. Skrynkliga oliver i olika nyanser av svart med rejäl sälta och viss sötman. I skålen bredvid låg fet yoghurt, labneh med gyllene olivolja ringlad ovanpå. Vi doppade platt bröd i labnehn och fyllde munnen med olivernas sälta. Vattnet fick en nästan söt smak av allt det salta. Jag kände ett lugn som sitter i än. I eftermiddag blir det besök på vingården Ksara, och sen åker vi vidare till Damaskus för att köpa pistagenötter till Jakob.

eftermiddagsfika

någon som ska gifta sig?

Jag har skådat den andra sidan av Beirut och jag har funnit den rik. Dess namn är Patchi och jag ville aldrig lämna dess närhet. Åtminstone inte utan 1 kilo handinslagen choklad.

Patchi är en internationell kedja av lyxvaruhus med en libanesisk ägare. Den grundades på 70-talet, men inbördeskriget fick ägaren att starta upp filialer i fredligare länder. Bottenvåningen på Pachi i Down Town Beirut är som en blomsteräng av praliner. Godbitarna ligger uppställda på små podier, som förlovningsringar i juvelaskar. Väldigt likt dessertakademiens behandling av svenska bär. Kronjuvelerna var bröllopspralinerna där varje bit var klädd till fest. Orange, lila, grön, rosa och syren. Med spets, paljetter, små broscher, eller tygblommor. Jag har aldrig sett vackrare godis. Och naturligtvis fick man bara köpa minst ett kilo. Inte ens en matjournalist med en stor och viktig blogg fick köpa enstaka bitar för att fota och skriva om. *Puff*

Smått besviken klev jag in i hissen och trycket på 2 - Celebrations. Här möttes jag av en otroligt trevlig expedit som visade runt mig bland färgsprakande porslin. Hon tittade medlidsamt på mig när jag förklarade att i Sverige är allt porslin vitt. Här fanns verkligen alla färger och mönster på tallrikar och fat. Och inte bara diskret på brämen som i Sverige, utan över hela ytan. Och mycket som matchade. Jag fick lära mig att fuccia var höstens modefärg för porslin. Sen förde hon mig vidare till bröllopsrummet. Det grämer mig att jag glömde fråga om brudparen registrera önskelistor, men helt klart gav brudparen bort presenter till bröllopsgästerna, precis som jag är van vid från judiska bröllop. Efter bröllopet kommer babyn förklarade expediten och svepte mig vidare till barnavdelningen. Här var allt hysteriskt sött, och inte ens en barnneutral person som jag kunde göra något annat än le.

på jakt efter graalen nöjer jag mig med Cola

Jag är kluven till Beirut. Min vilja är stor, mina krav på mig själv kanske större ändå. Jag vill se, utforska, förstå, pröva på, vara med. Men det är svårt i en stad som är så mansdominerad. Där jag hela tiden måste vara på min vakt över hur jag ser ut, var jag går och vad jag gör. Kanske skulle jag ha behandlat Beirut som New York. Jag vill absolut till NY, men inte som turist. Därför såg jag till att skaffa ett jobb där och lärde känna staden i lugn och ro. Resultatet blev en het förälskelse, och vi ser till att ses minst en gång om året, NY och jag.

Borde jag inte gett Beirut samma chans? Istället för att dimpa ner 10 dagar mitt under Ramadan och försöka förstå en kultur som jag inte researchat tillräckligt. Jag önskar absolut att jag kunde franska. Det är verkligen språket i Libanon. Eller ännu hellre arabiska. Då hade jag kunnat sticka in huvudet i restaurangkök, fråga vilken den bästa grönsakshandlaren är, eller vilken deras favoritkryddning för hommus är. Å andra sidan har jag lyckats fråga en grisslaktare i Malaysia var han köper sina knivar, så att jag kan skylla allt på språk är inte rättvist.

inga mejeriprodukter

Egentligen borde jag hålla mig borta från mejeriprodukter som kan vara pastoriserade. Från grönsaker och frukt som jag inte själv har skalat, från rött kött, från fågel, från allt som verkar roligt och annorlunda. Plötsligt, och ganska omotiverat, saknar jag Glasgow. Och jag saknar Marks & Spencers. Kanske mest för att de hade individuella kakor.

jag ska också beställa vindruvor

Samma dag som jag åkte såg jag till att ta min andra Hepatit A-spruta. Nu behöver jag inte vara riktigt så paranoid med maten. Ändå satt jag igår och åt tomatskivor och lämnade kvar skalet. Det kändes ouppfostrat, gränsande till amerikanskt beteende. Men jag vågar inte riktigt lita på att Libanons bakteriestam. Inte än.

Vi satt vid havet på ett litet café. Solen sken, vågorna slog mot klipporna, två män stod ute i vattnet och fiskade. Vi åt hommus, oliver och grönsaker, läse guideböcker och gratulerade varandra till valet av resemål. Lite längre bort satt tre äldre män. De var djupt engagerade i ett parti back gammon, skrattade, puffade på vattenpipa och åt av klasen druvor som låg på ett fat. Jag vill också vara en gammal man som beställer in druvklasar och spelar brädspel med mina vänner. Istället är jag en turist som beställer in hommus, inte äter upp mina tomatskal och dessutom sticker näsan djupt ner i guideboken. Vad gick fel?

grisfri mat

knödel och panerad ost i Prag

Ja, vi är förutsägbara. Men det var gott, om än lite smaklöst.

käck flygplansmat

*pun*

mellanlandningen

Jag kände mig tveksamt till den billiga flygbiljetten som skulle innebära att vi mellanlandade i Prag pa väg till Beirut. Att spara pengar är likställt med ett sextimmar langt stopp innan vi tar nattflyget mot Mellanöstern och anländer 2.30 pa natten. Jag är fortfarande tveksam till att anlända mitt i natten, men jag är oerhört glad över att ha fatt tillbringa eftermiddagen i Prag. Gulasch och knödel. Pilsner Urquell för 5 kronor glaset. En liten tesalong som servade Oolong-te med honung med titeln Pass an examination. En kvällspromenad pa Karlsbron. Och gratis internet när jag köper Fanta pa flygplatsen. En lagom övning i exotisk kultur innan vi landar i staden där arabkulturen möter Paris.

Väckte habegär: Tva sma korvar med en senapsklick, allt gjort i marsipan.

till Libanon

Jag åker idag.

kärleken till haggis

På vår matkonferens i Skottland lyckades vår evigt välresearchade andreredaktör Niklas hitta en skotte som kunde recitera den skotske nationalpoeten Robert Burns* klassiska dikt Address To A Haggis. Lite svår att förstå, men med en engelsk översättning förstår man det genialiska med att åtta verser uttrycka sin kärlek till haggisen på.

Fair fa' your honest, sonsie face, Great chieftain o' the puddin-race! Aboon them a' ye tak your place, Painch, tripe, or thairm: Weel are ye wordy of a grace As lang's my arm.

ENGELSK BEARBETNING
Fair full your honest, jolly face,
Great chieftain of the sausage race!
Above them all you take your place,
Stomach, tripe, or intestines:
Well are you worthy of a grace
As long as my arm.

Resten av verserna kan ni läsa här.

*Och det var Burns som skrev Auld Lang Syne

i tryffelsmöret

Bara för att jag är matjournalist innebär det inte att jag ständigt har kylen full med godsaker. Ofta är det väldigt tomt i min kyl. Åtminstone på saker som man kan äta. Men ibland hjälper det att vara i matbranschen. Som när smöret tog slut, och jag trots det kunde fiska fram ett tryffelsmör från Leijontornet och bre på mackan. I sådana lägen är det dumt att klaga.

att dricka mynta

Oktober har knappt presterat en enda frostnatt hitills. Åtminstone har minusgraderna inte hittat till min södermalmska söderbalkong än. Trots det valde jag att skörda min mynta förrförra helgen. Odlingen var ganska imponerande. Den innehöll såväl ananas-, äpple-, eau de vie-, peppar- som chokladmynta.

Utmärkta baser till romdrinkar tänkte jag, och kände mig plötsligt väldigt glad. Ett välformulerat mail senare satt jag och drömde om att hela min lägenhet skulle fyllas av människor med mynta- och romstinna glas. Och jo då, åtminstone var det knökat runt köksbordet.

Att göra myntadrinkar är ganska arbetskrävande. Till äpplemyntadrinken hade vi ett arbetslag som rev äppple, ett annat som skördade och finhackade äpplemyntan, ett tredje som pressade stora mängder lime. Vi gjorde rejäla satser så att alla skulle kunna prova alla obskyra sorter. Daniel pudrade modigt i stora mängder kanel i äppledrinken vilket höjde den flera steg på den smakmässiga pinnen.

Sen har jag vissa minnen av att ha tagit mina älskade chokladflisor från Cacao Sampaka för att smälta ihop med vatten och rom till någon sorts chokladmojito utan lime. Den var smarrig, men lämnade efter sig ganska svårdiskade glas.

crisps of Scotland

Men inga med haggissmak!

sprit i påse

Jag känner mig upprörd men road när jag märker att Ryan Air säljer sprit i påse.

matutflykt

Egentligen inbillar jag mig att det inte skiljer så mycket mellan maten i UK och Sverige. Men ingenting visar fram skillnader i matkulturer som en hotellfrukost. När jag blickar ut över frukostbuffén är jag inte längre i den internatinella hotellvärlden där jag vaknade i morse, jag är tillbaka i skolmatsalen på internatskolan i Wellington, Summerset. Korvar, knaprig blodpudding, stekta ägg (sunny side up) som simmar i olja, tjocka halvstekta bitar av salt fläsk och ugnsbakade tomater som trots sin röda färg inte smakar mycket mer än det blaskiga tet. Blaskigt te förresten. I Skottland. Känns inte det väldigt fel, eller kanske bara väldigt internationellt gångbart?
Jag brer vita bönor på mitt rostade bröd, vänder längtfullt på miniatyrmarmeladburkarna och känner en ljuvligt varm känsla inombords. Tre hela dagars flykt från surdegsbröd på grovt mjöl, kravmärkta juicer och havregrynsgröt med lingon. Jag ska stoppa i mig stekt inälsvmat tills jag blir fyrkantig, och avsluta allt med en croissant dubbeldoppad i jordgubbsmarmelad.

Att vara på konferens med Allt om Mat är superbt. Länge har jag suktat efter denna stund, under alla långa fikaraster när det har pratats avverkade resemål. Någon har sagt San Fransisco eller Alsace eller Barcelona eller Sydfrankrike och så har det o:at och a:ats om måltider och tokiga vinproducenter och små små restauranger med fantastiska desserter. Och hur mycket jag än har kämpat med att vara väluppfostrat vuxen har jag inte kunnat hindra den våg av kunskapslysten avundsjuk som vält upp. Jag hade också velat äta för mycket, upptäcka nya viner, somna vid matbordet, missa bussen och knappt komma med flyget pga all flaskrelaterad övervikt. Vid närmare eftertanke har jag gjort allt det där, men inte med mina kollegor. Men jag räknar med att komma ikapp med den här resan. Och om ingen annan gör det, kommer det vara jag som nästa vår tar upp tråden med ett kommer ni ihåg i Glasgow...

gone fishing

Nu ger jag mig iväg till Glasgow på jakt efter chipset med haggissmak. Åter på söndagkväll.

24

Nu börjar nerräkningen till årets kock, av de 24 semifinalisterna ska 18 bort, och slutligen blir det bara en kvar. Blir det herr och fru Skogström på första och andra plats? Blir det Amandas pojkvän Andreas som vinner. Eller Ulrika. Jag vet inte vem jag ska hålla på. Vet inte ens vem som troligtvis vinner.

Albin Wessman, Restaurang Bon Lloc, Stockholm
Anders Wilhelmsson, News Café Bar och Restaurang, Umeå
Andreas Landén, Sture Mat & Inspiration samt Hagdahls Kök, Linköping
Andreas Nylén, Skebo Herrgård, Skebobruk
Andreas Sundin, Restaurang Tabla, Göteborg
Bertil Hammar, Stockholm Spis (personalrestaurang OMX), Stockholm
Christian Moborg, Kattilakoski Gastronomi, Övertorneå
Hans Erik ”Laban” Holmqvist, Marmite Matsal, Åre
Jakob Lells, Skanörs Gästgifvaregård, Skanör
Jens Settovaara, Icehotel, Jukkasjärvi
Johan Björkman, Restaurang Soho, Göteborg
Johan Karlsson, Alfredos Restaurang, Stockholm
Karol Rafael, Olson´s Skafferi, Helsingborg
Kwang Henriksson, Swea Hof/Elite Plaza Hotel, Göteborg
Marie Skogström, Skogströms Kök & Butik, Malmö
Martin Hansen, Skanörs Gästgifvaregård, Skanör
Morgan Lundin, frilans, Arvidsjaur
Per Ängsås, Stockholm Spis (personalrestaurang OMX), Stockholm
Peter J. Skogström, Mat & Vin på Stolpaberga, Bunkeflostrand
Peter Johansson, Restaurang LUX STOCKHOLM, Stockholm
Simon Lundén, swedish taste/Hills Restaurant, Göteborg
Tommy Myllymäki, Hotell Borgholm, Borgholm
Torbjörn Lilius, Restaurang Hipp, Malmö
Ulrika Brydling, Marmite Matsal, Åre

ögongodis

Vad är det där för någon snygg kock, undrar kollegean när hon kliver in på mitt rum och ser bilden på min skärm.

Frågan är berättigad. Mikael ser oförskämt bra ut när han, iförd kockkläder, sitter avspänd vid ett dukat bord på Fiskekrogen. Att Åsa fotat honom gör inte saken sämre. Köp Allt om Mat nr 01/06 för att se, riva ut och sätta upp på väggen.

Och nej, jag får inte publicera bilden här.

faller för ord

Har ni några speciella ord på menyn som ni faller för gång efter gång? Bara ordet nämns så vet ni att det är rätten ni måste äta. Det kan vara en huvudråvara, eller ett tillagningssätt, eller ett pyttelitet tillbehör.

Jag beställer alltid anklever, framförallt om den serveras med sauternkokta russin. Då kan inget stoppa mig. På indiska restauranger väljer jag rätter med spenat eller potatis, thaikäk med cashewnötter får mig att bestämma mig direkt (extra mycket nötter tack). Alla sorters nötter är bra, valnötter, pinjenötter, men aldrig aldrig jordnötter. Inte heller banan, men kanske ananas, det beror på. Chili- och ananasglaserad anka går utmärkt. Anansöverbakad kassler går däremot bort. Avokado, rödbetor och potatismos är också bra.
Matfoto: Åsa Dahlgren

Låter menyn påskina att kockarna gjort något spännande på vitkål eller citrusfrukt är jag också fast. Däremot blir jag inte alls lika påverkad av tillagningsättet. Men där skiljer jag mig tydligen från andra gäster, för när jag pratar med Malin Söderström om fenomenet berättar hon att det är ord som grillat och spett som säljer bäst. Och rostat. Det spelar ingen roll vad man rostar; pumpa, vitlök, tomat. Allt säljer bra. Bland gästernas övriga favoritingredienser finns getost, chevre, kyckling och allt med choklad. Och visst, även jag faller i chokladfällan. Oavsett hur många rätter jag satt i mig sedan innan så ska desserten alltid innehålla choklad. En sorbet känns liksom aldrig tillräcklig.

ulrika mot årets kock

Jag pratar med Ulrika Brydling om ett av hennes recept som jag ska fotografera i morgon. Hur ska grönsakerna vara skurna, hur ska den skummade kantarellsåsen ligga. Frågorna är många. Hon är glad och lugn och jämtländsk och svarar tålmodigt på alla mina frågor. Så plötsligt bubblar det ur henne, att hon har kommit till semifinalen av årets kock. Hon hade fått reda på det minuterna innan jag ringde henne. Helgeflundra marinerad i rökt te, risotto på dinkel, fänkål- och vinbärskräm. Hon förklarar och jag känner mig smått vimmelkantig av ingrediensmängden, men mest känner jag mig hungrig och optimistisk. Jag ser jättemycket fram emot att se Ulrika i final i februari. Jag håller tummarna hårt. Men först ska hon klara sig genom den regionala semifinalen. Hoppas hoppas.

vid sidan om crossroads

Ur RSH nr 7 2005 under avdelningen Lättuggat:
Efter vininfluerade spelfilmen Crossroads presenterar nu Vin & Sprithistoriska muséet en fullständigt ovetenskaplig test där nyfiken får svar på vilken vintyp man tillhör. Crossroads? Britney Spears debutfilm?
BoF kan varmt rekommendera både Crossroads (ja, jag är svag för Britney) och vintestet, men ser inget direkt samband.

den gömda årgången

På måndag blir det provning av Château Musar hemma hos mig. Jag har renskrapat systembolagets magra sortiment. Fast sen snubblade jag över ett riktigt guldkorn. En 89:a. Nu gäller det att hålla i plånboken så att jag inte shoppar upp hela resakassan på libanesiska viner innan jag ens kommit till Libanon. För jag har väl berättat att jag ska dit? Fredagen 21/10 åker jag dit för tio dagars matätande, inhemsktvinsmakande, brödknaprande, medelhavsbadande och basarirrande. Känner jag mig modig (dumdristig) blir det också en visit i Damaskus. Chansen är hög.

Och självklart researchar jag precis lagom inför resan. Jag har sett Zozo, som jag tyckte jättemycket om, och nu en vinprovning. Mycket mer tror jag inte behövs.

Och vi har fortfarande glas och sittplatser över, så om någon vill vara med och dela vinkostnaderna på måndag...

matbloggsdater

Den senaste veckan har jag träffat två främlingar. Fast egentligen är de inte främlingar. Jag får veta saker om deras liv flera gånger i veckan, vilket är betydligt oftare än jag pratar med många av mina bästa vänner. Så på sätt och vis känner jag dem och ändå har jag ingen koll på hur de ser ut.
Daniel och Johanna. Båda bloggar, bor i New York och kan det här med mat. Daniel bjöd jag på middag i förra veckan. Hade lovat honom middag hemma, men jag drabbades av prestationsångest så vi flydde mitt kök och gick till Pelikan. En underfundig ung man som skriver otroligt bra.
Johanna är egentligen arkitekt men lyckas även fånga det här med mat i sina illustrationer.
Varför bor alla bra människor i NYC? Kanske för att jag ska åka dit oftare?

free lunch

Frukost: vörtbröd, leverpastej, inlagd gurka = fett och gott
Lunch: potatissoppa med trattkantareller, linssoppa med bacon
Middag: Buffé på temat tusen och en natt möter Norden. Med hjortronbaklava som paradrätt. Mycket saker på spett, såser i mass och ett trevligt vin från Hugel.

Tack allt om mat för att ni föder mig under hela dagen. Men imorgon får jag en ny leverans av Ekolådan, så då kan jag leva av ekologiska rotfrukter igen.

back to basic

Stans hippaste kockar som förde fram en kult kring smaksatta oljor och flan driver nuförtiden nattklubb och har knappt har några matgäster, konstaterade en kockkompis torrt.

Stan heter Göteborg, kockarn Anders och Jonas Dahlbom, nattklubben heter Trägårn.

Nu för tiden älskar alla kockar långkok.

god bulldag

Idag är det kanelbullens dag. För den ambitösa skaran innebär det att man idag plockar fram fyrkanter av jästtyp och sakta klär av dem deras gula kostym, smular dem i en bunke och badar dem i fingerljummet vatten tills bunkens innehåll blivit en smutsbrun sörja. Sen var det något med mjöl och socker också, men nu börjar jag får bråttom att kommma iväg till jobbet.

För stressade och lata människor (som jag själv) passar det betydligt bättre att besöka Vetekatten för att fylla bullbehovet. Idag får jag bloggsällskap av Johanna som gör underbara matbilder. Kanske får vi syn på någon av bagerimässans alla vinnare. Som alltid kommer de flesta från Vetekatten (mack-SM och matbröd).

Den som bakar de modernaste bullarna är däremot bosatt i Göteborg. Robin Edberg, undervisar på min gamla skola, Burgårdens utbildningscentrum. Jag tycker om tanken att han hade maräng i bullarna. Prova gärna och berätta hur det smakar. Jag är nyfiken.


Grunddeg
60 bullar

7 dl mjölk
100 g jäst
2 ägg
280 g osaltat smör
3 dl socker
1 tsk salt
2,8 liter vetemjöl

Lös upp jästen i den rumstemperade mjölken. Knäck i äggen, lägg i rumsvarmt smör, mjöl och sist socker och salt. Arbeta degen i köksmaskin tills alla ingredienser är väl blandade och degen är smidig. Låt degen jäsa.


Pistage-maräng-snäckor
Fyllning till 20 bullar
Italiensk maräng:
2 äggvitor
1 dl socker
1 msk vatten

Pistagefyllning:
100 g mandelmassa
100 g smör
1 dl socker
1 msk vatten
20 g ströbröd
25 g finhackade pistagenötter

Topping:
Ägg
Grovhackade pistagenötter

Börja med marängen: Koka upp socker och vatten i en liten kastrull. När termometern når 115 grader; börja vispa äggvitan lätt. Använd medelhastigheten på elvispen. Vispa till äggvitan är bubblig. När sockerlagen är 124 grader: Häll ner den kokande sockerlagen i äggvitsskummet. Vispa på högsta fart i cirka 1 minut. Vispa sedan på låg hastighet tills marängen får rumstemperatur.

Pistagefyllningen: Blanda mandelmassa med smör, socker, vatten, ströbröd och pistagenötter.

Kavla ut degen till en avlång platta, cirka 4 mm tjock. Bred på mandelfyllningen. Spritsa eller bred ut marängen lite zick-zack över fyllningen. Rulla ihop degen till en rulle, dela den i tjocka bitar. Lägg över bitarna på bakplåtspappersklädd plåt.
Jäs bullarna och pensla dem med ägg. Baka dem i 250 grader i cirka 5 minuter. Pensla ev lite sockerlag på bullarna när de kommit ur ugnen för att få ännu finare lyster.

kyrköl

Söndagskväll innebär kyrköl, och ikväll var jag och Stefan på ovanligt modigt humör. Åtminstone måste Stefan ha känt sig ovanligt modig när han drog i väg mig till Götgatsbacken och puben Tiffanys. Amerikansk västkust, ett hyfsat standardsortiment på fat, skvallradion i högtalarna, ganska välupplyst och fåniga memorias innanför glas och ram. Jag satt och surade medan jag försökte få bort tillräckligt med kolsyra ur min Samuel Adams med hjälp av en svart drinkpinne. Efter en öl gick vi vidare.

Vi vandrade från Medborgarplatsen längst Folkungagatan. August bar & bistro underkändes snabbt, likaså Charles Dickens. Inte ens ÖK på Östgötagatan dög. Hela stället osade av stekt fisk. Så går det när man kastar ut rökarna på gatan. Något som förvånade mig var att ÖK hade en cigarettautomat i garderoben, det trodde jag inte att krogarna fick ha längre. Slutligen blev jag konservativ och ville prova ett säkert kort. Inte lika säkert som Pelikan, men nästan - Soldaten Svejk. Bra öl, förtjusande bartenders.
Konstaterar att det är väldigt svårt för rökarna. Barerna tycks inte ens ha tändstickor längre. Och snart kommer man sluta sälja cigg i småpack, åtminstone enligt ett rykte jag plockat upp i Allhelgonakyrkan.